my-life
Jag lutar mig tillbaka i mitt stökiga rum det är en jävla röra precis som jag själv. En kille idag på tunnelbanan sa att jag såg ut som en ängel och inte vilken ängel som helst utan en sprakande ängel. Jag har flyttat bort från jantelagen och försöka-passa-in-sverige. Men ändå vill jag till någon annan plats på jorden där jag får vara precis den jag är och att alla människor omkring mig förstår mig. Jag vill till en frizon för alla oss som inte riktigt hittat hem. Vi som söker efter något mer än vad det vanliga livet har att erbjuda. Jag vill vara med de som vågar tappa kontrollen och lika fort fånga upp den och vågra prata om saker som inte finns.
Även fast jag vet vad jag vill så har jag så många gånger försökt att passa in och inte sticka ut så mycket. Varför förstod jag inte? Gång på gång så hände samma sak och jag tänkte:Men jag är väl lite som dom? NEJ Paulina du är ju inte det.
Ingenting kan ändra mig.
